Hemåt

Visst är mig tanken lockande
att lämna bakom sig allt
i hopp om att få tillbaka det tusenfalt
Men jag litar hellre på den
som är nöjd där han är,
i slit och besvär.

Du frågar om jag följer med
att söka nya platser
upptäcka livet på våra strapatser
Men jag måste göra dig besviken:
Jag undrar bara vem
som kan leda mig hem.

Sartres flicka

Hennes liv är statt i förfall
ingen vilja till förbättring
ingen upplivande inandning
Utan en enda lång dödssuck:
ingen uppgång, bara fall,
hennes panna blivit kall.

Fingrar följer hennes kind,
med en passionerad vildhet
men utan verklig ömhet
Hennes liv är styrt av ett odjur
och ingen frihet erfar slaven
som följer mästaren i graven
Hellre följa en till himlen!
men däri ligger vårt val:
mellan lycka eller kval.

Och sitt öde har hon bestämt
så hon är inte längre fri,
utan en vandrande tragedi.
Det skall vara sagt i hennes försvar:
att medan vi andra vacklar i vårt beslut
agerade hon resolut
Men för oss andra att se på
när någon väljer en sakta död...
vi kan bli flera som behöver stöd:

Hennes öde frammanar sorg
kanske just för att det är självvalt
hon besudlar sig själv liksom självmant
Och ingenting är tyngre att se;
inga yttre orosmoln
uppslukad inifrån.

Kvar är bara en kropp utan själ
och bak hennes stelnade ansiktsuttryck
döljer sig inget mänskligt mer
hjärtat är tomt, det bara slår.

(Tillägnas en flicka med Satre i handväskan, som en gång på Andra Långgatan tyvärr gjorde ett outplånligt intryck.)

Lik en hund

Lik en hund är jag:
Lever av de smulor som spiller från min herres bord
Jag älskar det lilla jag får, men har aldrig sett helheten
ändå är min lycka gjord.

Komet

En vandrande stjärna,
alltid på väg in i det oändliga mörkret...
Men ibland kommer du åter;
Däremellan saknar och lider jag med dig.

Lärlingen

Alltid lika osäker och rådvill
irrvägarna har varit många och långa,
det tog tid att komma fram.

Bultar på porten,
hör någon nalkas från andra sidan
Förväntansfull men tveksam.

Väntar spänt på svaret:
på vilken sida skall vandringen fortsätta?
Ett är säkert: Den kommer aldrig leda tillbaka.

Narcissus

Min själ! du har förälskat dig i din egen avbild
offer har du fallit för din egen skönhet
Men från källan till den håller du dig åtskild,
och det som givits dig har du tagit för ditt eget...
Och du har blivit lika endimensionell
som din spegelbild-
för din klarsyn har grumlats av passion.

---

När jag inte längre yvs över mina bedrifter
utan låter äran tillfalla den som dem möjliggjort
Då är jag värdig alla hyllningar
för det småsinta vikt undan för något stort
Då inget högmod kvarstår i mitt hjärta
och all stolthet är å andras vägnar
Då, och aldrig förr, kan jag skapa
något som även andras själar fägnar.

Tillbakadragande

Från någonstans
kommer en by
Sliter i tygen jag bär
inte yster och livlig,
men våldsam och tvär

Över är sommarens lekar
så lustigt! vinden har rätt
tid är att kasta kostymen
som mig sommartiden klätt

Tid är att fjärna sitt yttre
med världsliga mål och motiv
Med kroppen i träda ett halvår
vaknar så själen till liv

Stjärnorna lyser klarare
för var dag mörkret stjäl
Endast människans konstgjorda lyktor
klarar att dölja dem väl.

Mittpunkt

De torra, prasslande löven
rivs upp i den mildaste pust
En gång satt de stadigt,
övergiven står stammen de lämnat

Och dimman drar in igen,
insveper stammen i kyla
men stammen står stadigt
inom den slumrar en sprudlande kraft

Löven vittrar sakta bort:
vem behöver vem?
Snart skall trädet klä sig på nytt
tills alla löven åter flytt.

Kanske skall det sägas,
att trädet förbrukat lövens kraft
Men nog har det väl egentligen
bara återkrävt vad det en gång lånat dem?

Lär mig

Till vilken gagn är min kraft
som jag inte kan bruka
på annat än det lilla
som fort är förbrukat-

Till vilken nytta är jag själv
om jag törstar och hungrar
efter det jag känner dofta
från grannarnas ugnar-

Och vilken skillnad gör min hjälp
om jag vacklar och velar?
Inte mycket är bevänt
med den som alltid felar.

Till vilken glädje är min mark
om jag inte kan plöja?
Min sådd förs bort av vinden
så skörden lär dröja...

Mot att vara

Helgdagens tjocknande myller
storstadens gator fyller
Man går avenyn
under falsk pseudonym;
Bliva ett med de andra
som ej tala med varandra

Eller överskrid massans strävan
bli en som fyller dem med bävan...
Men ett omtalat namn
leder ingen i hamn
Den ena kampen så dum som den andra
ingen finns utom du att klandra:

Sträva inte mot att bli,
sträva mot att vara.

Dukat bord

Svultna barn
vandra bort från dukat bord
sätter sina bara fötter
i fuktig jord

Tröttas ut
fruktar nu ej någonting
sjunker in i grönskans milda
omfamning

Träden står
som jordens port mot himlarna
matta barnen glömmer
räkna timmarna

Himlens valv
vittnar om oändlighet
enkla hjärtan fångas
i all härlighet

Rot och stam
början, resa – slutstation
trädets krona
den fullkomnades tron.

Nationaldagen

Under massans gälla skrik och glada skratt
hörs en röst som kallar oss att festa
Barn de blivit och valt nöje framför nytta
Blinda för behovet av att avstå från det mesta
blundar de inför allt som hotar öppna deras ögon

Bakom massans hysteri och upprymdhet
ligger ett beslut att följa rösten
Som inget kräver, inget fordrar eller säger
Blinda för de vikter som pressar över brösten
Blundar de inför allt som hotar öppna deras ögon.

Ingenting

Ur ingenting är du sprungen
och ingenting skall du åter bli
såvida inte du fängslas av världen,
som är ännu mindre.

Ha alltid detta i åtanke:
Sträva mot ditt urtillstånd,
skjut från jalusierna som skiljer
medvetandet från evigheten.

Sjuksyster

Sjuksyster väntar på kallelsen;
när hon behövs är hon alltid nära
Den nåderika, helande
när alla livets plikter börjar tära.

Sjuksyster väntar på nödropet,
när botten är nådd är vi alla lika;
Hon tröstar och vårdar
vår största rädsla är att henne svika:

Aldrig ska vi från hennes sida åter vika
ens när vi har styrkan åter.

Samma rymd

Om sanningen är
Evig och oändlig
alltid oföränderlig
Allestädes närvarande
allting omfamnande-
Om sanningen är allt detta,
innebär det likväl en begränsning...

(och är det den enda rätta?
kan allting rymmas i någonting?)

Som att skåda stjärnor genom fönstret
nästan hela himlen är skymd
Andra fönster, andra stjärnor
- (kanske inga alls!) -
men samma rymd.

En av många

Snöflingor för tunga att kastas omkring
av vinden som upprört viner
Sådan vill jag vara:
En av många med samma ursprung,
oberörd av allt utom målet för min vandring.

Ännu ung och orädd

Ännu ung och orädd, utan något att förlora
modigt ger du dig i kast med livet
din enda rädsla är att tidigt glömmas bort
Med ärevördigt vanvett verkställs planer alltför stora
där nederlaget är på förhand givet,
på livets smörgåsbord börjar brödet smaka torrt.

Och tänk dig om du lyckas, om du ett av målen uppnår!
och äran och berömmelsen är din för stunden -
kan en god man ha sådana simpla motiv?
Inget är dig givet, om du inte tidigt fastslår
att rikedom håller dig bunden
och frågan är vad detta är för liv?

Friheten du prisat, nu förbytts i nyttotänk
sakligt ger du dig i lag med livet
din enda rädsla är att aldrig bliva hel:
Om du minns tillbaka, nu med ålderns friska stänk
skall kanske nya perspektivet
göra klart att du hela tiden valde fel.

Sådan far, sådan son

Orsaken till vår existens
kan inte undgå att lämna avtryck i oss
och orsaken till Universums
har manifesterat sig i kosmos:
Allt bär vittnesbörd.

Skulptören

Med skulptörens varsamma handlag
och skolade öga
skiljs överflödet från kärnan
Förberedelsernas tid är förbi,
alla studier, all möda
nu omsätts i handling:
Värden att värna

Det viktigaste av alla uppdrag,
den högsta form av medlidande
och välgörenhet:
Den stora striden
som fordrar den yttersta ansträngning, men aldrig mer.

Nu avlägsnas alla bihang
alla fläckar och skam
Att en dag ha uppstått ur askan;
jag vet hur jag ska leva och vara
och aldrig ska jag mera tveka.

Maktlystnad

Lystnad efter kontroll
kan aldrig helt rättfärdigas,
för rätten tillfaller endast den
som lärt kontrollera sig själv

Och den som vet sin roll
kommer aldrig låta sig begränsas
till politiken,
för den är herre över sig själv.

Oförgänglighet

Om hoppet har förbrukats av girighetens flamma,
Över stadens järngrå landskap är himlen ändå densamma.

Tillsammans uppgår de i ingenting

Sjunker du nedåt
och känner atmosfärer av bitterhet
trycka dig vidare -
Famlar du framåt
utan mål i vidsträckt enslighet
ständigt vidare...

Ta avstamp där du finner fäste
det må vara på botten
eller vid världens ände
Att ha varit den sämste berikar den bäste
den erfarna sorten
som sjönk men vände

Verkningars samspel
i en invecklad ödesparad
visar på någonting:
Ett sällsamt skådespel
som lär om andras misstag;
Tillsammans uppgår de i ingenting.

Ett bittert frö

Splittrad, otrygg, skeptisk
nåddes av en aning om frid
Steg efter steg i rätt riktning
nu i ett års tid

Tvivlet som ansatte sinnet
förkolnat i kunskapens brand,
men ett bittert frö slått rot;
mot det sökes ännu bot.

Enad, men otrygg och skeptisk
har omvärlden vänt sig bort
Utstött i öppenhetens namn?
en bitter lott...

Upprörs av skenheligheten
all selektiv tolerans...
Ett bittert frö slått rot;
mot det sökes ännu bot.

Är säkrast att byta arena
eller spela sitt nummer till slut?
Vara främling som vill passas in,
eller en infödd som stötts ut?

Kaoset är i sin ordning

Sönderfallet nått en omfattning
där ingen flykt är möjlig,
varje sak som sägs och görs
ter sig lika löjlig

Men ändå finns ingen orsak till förtvivlan,
kaoset är i sin ordning
Allt som är bortom räddning förstörs,
räddning som finns i sanning

Kan du finna ett korn av det oförstörbara
så gläd dig och när det,
och vet att du funnit en nyckel
till kunskap och frihet

När denna ålder är slut och nästa kommit
och skönhetens rike återvänt
Har du ändå till det riket
sedan länge anlänt.

Så resan var viktigare än målet?

Så resan var viktigare än målet?
för evigt rastlös...
Försöken att fylla igen hålet?
den strävan är fruktlös

Om lyckans kärl fylls med begär
kommer de aldrig svämma över
Men brädden tycks alltid så när:
fästet man behöver

Men om kärlen töms på förgänglighet
och ensamt kvar är tomrum
Lämnar man plats åt ljus i oändlighet,
och allt ryms i detta ljus som ryms i ingenting.

Dumhetens missionär

Du undandrar dig ärlighet
har du något att dölja?
Du avviker från vägen
men vad ska du följa?

Du vill inte följa buden,
hellre begår du brott
och förkastar utan skrupler
det du aldrig har förstått.

Du vill leva fri från bojor
men är fjättrad av begär
självmant har du krönt dig
till dumhetens missionär.

Det sökaren aldrig kan finna

Det, som sökaren aldrig kan finna
dess former är bara en villa
Det, som bara sökaren kan finna
om han är vaksam, mottaglig, stilla

För stort att rymmas i ditt synfält,
för litet att fångas av din blick:
Omöjligt begränsa oändlighet
eller ändlös möjlighet.

Det, som sökaren aldrig funnit
har ändå ej gott om intet;
Det har hos sökaren alltid funnits
han lärt känna sig själv:
Allt är Det.

Gästinlägg 2

Varje mittpunkt
bär spåret av det Absoluta.

Varje avstånd
vittnar om det Oändliga.

Allting kretsar kring Dig –
Du som omfattar allting.
Vad blir kvar av mig?

Jag har inget val än att vara tacksam
för varje ögonblick av min tacksamhet.

Omvändelse. Hoppfullhetens intåg.

Plötsligt sände solen ner en stråle
genom omvärldens lövverk
till den lilla grå,
i skuggan av sin tillvaro

Länge har han sett hur åren gå
genom halvslutna ögon
tills en gnutta ljus
gav honom ett lyckorus

Hur många ting som tidigare doldes!
genom samtidens slöja,
sanning skymtar fram
Allt det slit som tidigare tåldes!
men efter prövningar följa
hoppfullhetens intåg

Plötsligt vända ljuset till källan åter
genom omvärldens bländverk
finns inga fönster mer;
han nu sin omvärld överger

Länge skall han troget sträva
genom samtidens snårskog
till gläntan där ljus
alltid fylla hans hus.

Gästinlägg 1

Solen har jag aldrig sett
Värmen har jag aldrig känt

Mina ögonkast söker omfatta allt;
ständigt flackande

Ljuset reflekteras
i droppen som slinker igenom -
ned i min ödsliga cell

Så blir min längtan orubblig
Min blick fixeras.