Saturnalia

Slaven smädar herren,

herren tjänar slaven:

All ordning förvrängd till motsatsen.

Till vilken nytta?

Till vilken gagn?

Blott till förlustelse i palatsen.

Två herrar

I Eden hade jag en åkerlapp,

och därifrån kom mitt bröd

Jag miste den; jag var för slapp:

En självföranledd hungersnöd.

I paradiset var min tillflykt

men ville se mera än så

Jag for åstad; blev sjuk, förryckt,

men frotterade mig ändå.

På jorden har jag min boning

men längtar mest bort härifrån

Jag ser mig själv. Jag ser mig omkring:
Inget är värt det jag skildes ifrån.

Men knorrar jag gör inför det andra befallt,

och försmår mitt himmelska hus:
Jag är för vek. Jag vill ha allt!

Men måste egentligen tömma mitt krus,

för att ge plats åt ljus.

Jag kan inte tjäna två herrar,

men älskar dem båda ändå;

Och jag är för dum, för viljesvag

för att välja den rätte, av de två.

Vid vattnets rand

Vid en avsides strand

finns lugn och ro,

Där kan tanken gro;

vid vattnets rand.

Då

När min vilja inte längre

splittras i förvirring

Och skingras över jorden,

utan samlas till besinning;

Då..!

En ursäkt

Det framstår som så tydligt

då jag blickar bakåt:
Att lita blott på tvivlet

har inte lett till något.

Gott och väl; jag kämpar med

min skepsis och min hårdhet

Men jag sörjer över de jag lurat:

Förlåt mig, om ni drabbats av min dumhet.

Skogsman

En skogsman satt på mossig sten

vid källan klar, och luften ren

han insöp med förundrans fröjd

till lungans brädd, men inte nöjd;

Hur härligt frisk än luften är,

så full av blomster, ris, och bär,

ej av ett enda andetag

man nöjer sig för denna dag.

Ett outsinligt glädjekrus

är boningen i Herrens hus,

Långt bättre än att blott ibland

besöka detta vackra land.

Och skogsman, på sin gamla sten,

i blicken speglar solens sken,

Och tänker, tagande sin nåd emot:
"Här skulle man minsann slå rot!"

Och skogsman blir med skogen ett:

han mött sig själv i allt han sett

I rådjurs ögon, hjortens språng;

han instämt glatt i trastens sång.

Det värt att ha, ej greppbart är

men jämte Dig, är glädjen när

Ej göra våld på skapelsen,

men ödmjukt bliva ett med den.

Som vattnet

Stig ned, gör dig låg,

gör dig ödmjuk

För att sedan uppåt skyarna

med blotta hjärtat kunna nå.

Så djupt som du kan,

var som vattnet

Låt dig genomtränga allt,

och i det uppgå.

Terrängkännedom

Man ser andra vandra fel

och ofta fatta fel beslut

Och lika ofta vill

man denna härva reda ut.

Men man är själv i allt en del

och samma misstag man begår

Man vill gärna hjälpa till,

men själva roten, den består.

Vem kan hjälpa den som går

emot ett ödesdigert stup

Om man inte kan terrängen..?

då kanske båda faller ut...

Den står här, den står där,

några står sig på rad

Den går bakåt, den går fram

men i förhållande till vad?

Kanske ner betyder upp,

om man terrängen översett;

och kanske den man ville hjälpa

hela tiden gjorde rätt?

Om säden skall skördas måste grödorna gro

Lång tid har gått sedan sist

och väntan, och väntan, tagit vid

Men timman nu närmar sig visst

som avslutar väntandets tid.

Så hoppas att fortsätta framåt!

och inte att blott återgå

Till fruktlösa ögonkast utåt,

mot saker jag inte kan nå.

Närmare, närmare, nu!

och väntan är över—för gott?

Hur lyder domen, när Du

bedömer den åker jag sått?

Kanske jag gjort allting fel

och bortstött Dig från mig jag gjort—

Men, Älskade, skänk mig en del

av vattnet bak Himmelens port:

Om säden skall skördas måste grödorna gro.

Höstnatt

Natten, klar som ej på sommarn;

kölden nyper åter i min kind

Buren hit från fjärran vidder,

av frisk och yster nordanvind.

Himlen fri från skyar tunga:

stjärnbeströdd oändlighet

Hjälper oss, som än är unga

förstå vår världs uråldrighet.

Nästan hör jag sfärer spela;

ensamt stjärnfall så jag ser

Då önskar jag, jag kunde dela

denna stund med någon mer.

Elden

Se kunskap som eld:

Vårda den ömt,

bered för den ett säkert kärl,

så den kan lysa upp din väg

och visa det som var gömt.

Låt kärleken vara

dess veke och vax,

så den inte förtär sig självt

—eller bränner alla broar—

för den förråder dig strax.

Förlåt mig ej

Ännu en dag fylld av nya under,

överraskelse, och insikter:
Det är knappt något jag längre kan säga med säkerhet..!

Men ett är, att jag ingenting vet.

Så förlåt mig ej om jag dömer

om andra, och om det de drömmer—

Nog vet jag väl bättre!

Stå till tjänst

Min förmåga är en och densamma,

bunden vid mid begränsning

Aldrig kan jag den överträffa

oavsett min kraftsamling.

Men från ovan kan hjälpen komma

att överstiga min låghet

Om jag bereder den rum att verka

fri från mänsklig uselhet.

Inte som förr; vild, rasande—

utan reson och besinning,

Döv för allting icke-originellt,

fixerad vid värdedevalvering...

Så hjälp mig vara värdig att bli

ett verktyg i annans tjänst

Sopa rent framför egen dörr,

sätta användbarheten främst.

Vid hemkomsten

Så sade resenären vid sin hemkomst:

"Ack, så jag saknat dig, mitt hem!

Hur än världens vägar vindla fram,

och vad jag än i världen sett,

är hemkomstens fröjd densamma!"

Delgiven kan oss bliva

Delgiven kan oss bliva

något hela världen ej kunna fördriva

Ens i våra plågsammaste stunder

eller om världen går under,

kommer vi vika från varandras sida.

Tiden

Medan världen rusade vidare
ställde sig självaste tiden stilla
Att höra på de ljuvaste toner...
En evighet i det lilla.

Det slog mig, där tiden stod:
gör den till din vän!
Fördriv honom inte,
den fördriver nog sig själv–
och dig med den.

Hjärtats väg

Man flyger över himlen
vandrar tyngdlös bland stjärnor–
för att förnöja våra hjärnor!
Men hellre än att ensam äga himlen
och naturlagar bestrida,
vandrar jag på jorden vid din sida.

Sommarvisa

En dag är i antågande,
då natten för sin sista gång
med tyngd och mörker kväver allting glädjande

Fria från allt famlande efter lustens gäckande tröst
riktas våra hjärtan
mot det som var först.

Då de heliga upphöjes
och inte längre spottas på,
men med flit och vördnad
man strävar efter att förstå...

Då orden åter följes
och var man är ett gott exempel
Då i varje hjärta,
ryms ett gyllene tempel–

Jag hoppas den dagen kommer snart!
Ifall bara någon satte fart...

Livets träd förenar oss med varandra,
kunskapens träd skiljer mellan ont och gott–
Vi måste noga vakta det andra,
med mindre ondskan blir vår lott,
om vi godheten försmått.

Klar som glas

En vetskap om att jag i allt blott bär bud
den vetskapen har jag nu, men den kommer blekna
till kännedom, glömsk av sin djupare innebörd
tills mitt hjärta till sist börjat vekna

Och det klart som glas kan förmedla ljus
och skuggorna tvingats avstå sitt drag
Då skall jag sprida värme i världen,
men jag är inte längre jag.

Jag önskar att få ge

Jag önskar att få ge
—Å, jag ber om att få giva!
Kärlek så som jag nu förnummit den
av den sort, som sorger, slöjor, sjukdom fördriva
och skingra för vinden...
Av det slag, som inte går beskriva
som går bortom liv, känslor, rum och ord—
Låt mig få giva!

Inte av mig själv, inte för egen vinning,
inte mig själv till skada som under ungdomsåren—
Utan från en annan källa, utom mig,
till vinst för alla, som balsam över såren.

Evigheten

Före oss, efter allt,
och under tiden;
Alla är vi förgreningar av den,
vi är en aspekt av den,
vi omsluts i och utgörs av den—
Den är kärnan, periferin,
och bortom dem båda.
Vi förenas i den,
den för oss samman.
Samtidigt rymmer den
både allt och ingenting.

Expansion

Vi föds i denna världen
lever slikt vi önskar
från det vi en gång satts i rörelse
Likt ringarna på vattnet
växer vi i omfång
varje ögonblick från vår födelse:

Mer fjärran från vårt ursprung
har vi aldrig varit
och vi blir äldre, mattas ut av alla prov
Men om källan verkar avlägsen
skall vi ändå vända
åter till vårt upphov.

Droppen, bäcken, floden
finner alla vägen till Källan
Ringarna på vattnet
rör sig bort från den
utan att någonsin lämna den.
De är sig själva för en stund,
men aldrig något annat;
Till slut förgås formen
och de blir åter Ett.

I prövningens stund

Ett kringirrande ingenting,
upprätthållet av ett tunt, tunt skal
Som fernissad luft—
Stundom upplever du dig så.

En hårsmån ifrån sanning
är du kanske i dessa stunder av kval
Så hör på ditt förnuft!
Genombryt din ytnivå
när skalet ändå är skört.

För fyller du din varelse
med drifter, passioner, behov
kommer du aldrig bli nöjd;
De hör inte till.

Du kommer fortsätta din lidelse
tills du kuvat dess upphov:
Då äntligen kommer du känna fröjd
och höra världen till!
—det är vad jag har hört...

Hellre än att fördunkla sin själ,
och hellre än att äga allting runtomkring
Uppgå i det, ni hör ju samman..!
—låt slöjan falla—

Du menar det inte väl
när du säger du är ingenting
Men Ingenting var efter och före alltsamman
Det som skapat oss alla,
Det, som aldrig blir förstört.

(...om bara jaget försakas,
skall evighetens nektar smakas,
alla önskningar bejakas...)

Fursten

Den nyfödde kan inte annat än
leva rättfärdigt
Den okunnige som uppmanas leva så,
den gör det
Men den okunnige kan lika enkelt
läras leva ovärdigt.

Den bildade skolat sig noga
och saknar nu möjlighet
Att låta sig ledas till himmelriket:
han måste själv finna det
Han måste leva som ett föredöme,
för den okunniges skull i avhållsamhet
med den nyföddes rättrådighet.

Gästinlägg 3

Vuxenhet har alltför ofta förväxlats
med ett undertryckande av sann barndom,
där helig enfald – ödmjukhet – avvecklas.

Konstlad är den skepsis som står i grå blom,
förhärdad är ambitionen som pockar,
när människan vill bli sin egen gudom.

Löftet om självtillräcklighet, det lockar;
men barnet, vart det än må bo, säger dig:
misstron du har mot din Fader, den chockar.

Min älskade vet: själen som säger ”nej”
för att ikläda sig den vuxnes frihet,
slutar blott som den blinda driftens lakej.

Jag tillhör min älskade, för att hon vet
att rebellen, trots mödor, inte blir mätt;
en komplex människa måste bli asket.

Det sanna barnet, vars självtillit är nätt,
hörsammar den korsfäste – som dock lovar:
”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Flamman

Lockad av dess strålglans
flyger fjärilen mot flammans
alltför heta hjärta
Om och åter igen
blir väna vingen bränd,
tills den blir okänslig för smärta.

Den offrar all sin färgprakt
och trotsar neslig vanmakt
under svåra mödor
Att i det formlösa få uppgå,
all begränsning kunna avstå,
låtas skörda sina grödor.

Kroppen blir till aska
och ger näring åt säden
Offret låter själen flyga högre
än vad kroppen tillät den.

Hemligheter

Lär mig de hemligheter
inga mänskliga läppar kan avslöja
De härliga ting vars fragrans
alltid kommer kvardröja;
För alltid omforma mitt sinne
och mitt hjärtas önskningar upphöja
Lär mig om det stora:
att med små ting låta mig nöja.

Stjärnskådaren

Stjärnorna renar mörkret
från orenheten
Ingen dålig man
kan hänföras av stjärnhimlen.

Morgonen fördriver natten
med sin briljans
Omsluter himlaskådaren
i värmande stjärnglans.

På spåret

Så nöjd, så nöjd med mindre
är den som kommit
det viktigaste på spåret
Men uppmanas i tid och otid
att ändra åsikt
för att ingen annan förstår det.

En tomhänt generation

Det har påpekats att vi idag
kan ställa så många frågor
Varför fattigdom och död,
varför alla dessa plågor?

Det anses sunt, ett tecken på
vår historiskt högstående ställning
Att svaren som vi söker
inte längre kommer på beställning.

Att kalla okunnighet för utveckling-
liknar inte det ett självmål?
Se något bra i att stå utan svar
på våra onödiga spörsmål...

En tomhänt generation:
i brist på bättre vetande
Har vi befäst vår illusion;
Vi fortsätter vårt letande,
då vi finner svaren skrattretande.