fredag 24 september 2010

Skogsman

En skogsman satt på mossig sten
vid källan klar, och luften ren
han insöp med förundrans fröjd
till lungans brädd, men inte nöjd;

Hur härligt frisk än luften är,
så full av blomster, ris, och bär,
ej av ett enda andetag
man nöjer sig för denna dag.

Ett outsinligt glädjekrus
är boningen i Herrens hus,
Långt bättre än att blott ibland
besöka detta vackra land.

Och skogsman, på sin gamla sten,
i blicken speglar solens sken,
Och tänker, tagande sin nåd emot:
"Här skulle man minsann slå rot!"

Och skogsman blir med skogen ett:
han mött sig själv i allt han sett
I rådjurs ögon, hjortens språng;
han instämt glatt i trastens sång.

Det värt att ha, ej greppbart är
men jämte Dig, är glädjen när
Ej göra våld på skapelsen,
men ödmjukt bliva ett med den.

Som vattnet

Stig ned, gör dig låg,
gör dig ödmjuk
För att sedan uppåt skyarna
med blotta hjärtat kunna nå.

Så djupt som du kan,
var som vattnet
Låt dig genomtränga allt,
och i det uppgå.

Terrängkännedom

Man ser andra vandra fel
och ofta fatta fel beslut
Och lika ofta vill
man denna härva reda ut.

Men man är själv i allt en del
och samma misstag man begår
Man vill gärna hjälpa till,
men själva roten, den består.

Vem kan hjälpa den som går
emot ett ödesdigert stup
Om man inte kan terrängen..?
då kanske båda faller ut...

Den står här, den står där,
några står sig på rad
Den går bakåt, den går fram
men i förhållande till vad?

Kanske ner betyder upp,
om man terrängen översett;
och kanske den man ville hjälpa
hela tiden gjorde rätt?

Om säden skall skördas måste grödorna gro

Lång tid har gått sedan sist
och väntan, och väntan, tagit vid
Men timman nu närmar sig visst
som avslutar väntandets tid.

Så hoppas att fortsätta framåt!
och inte att blott återgå
Till fruktlösa ögonkast utåt,
mot saker jag inte kan nå.

Närmare, närmare, nu!
och väntan är över—för gott?
Hur lyder domen, när Du
bedömer den åker jag sått?

Kanske jag gjort allting fel
och bortstött Dig från mig jag gjort—
Men, Älskade, skänk mig en del
av vattnet bak Himmelens port:
Om säden skall skördas måste grödorna gro.

Höstnatt

Natten, klar som ej på sommarn;
kölden nyper åter i min kind
Buren hit från fjärran vidder,
av frisk och yster nordanvind.

Himlen fri från skyar tunga:
stjärnbeströdd oändlighet
Hjälper oss, som än är unga
förstå vår världs uråldrighet.

Nästan hör jag sfärer spela;
ensamt stjärnfall så jag ser
Då önskar jag, jag kunde dela
denna stund med någon mer.

Elden

Se kunskap som eld:
Vårda den ömt,
bered för den ett säkert kärl,
så den kan lysa upp din väg
och visa det som var gömt.

Låt kärleken vara
dess veke och vax,
så den inte förtär sig självt
—eller bränner alla broar—
för den förråder dig strax.

Förlåt mig ej

Ännu en dag fylld av nya under,
överraskelse, och insikter:
Det är knappt något jag längre kan säga med säkerhet..!

Men ett är, att jag ingenting vet.

Så förlåt mig ej om jag dömer
om andra, och om det de drömmer—
Nog vet jag väl bättre!

Stå till tjänst

Min förmåga är en och densamma,
bunden vid mid begränsning
Aldrig kan jag den överträffa
oavsett min kraftsamling.

Men från ovan kan hjälpen komma
att överstiga min låghet
Om jag bereder den rum att verka
fri från mänsklig uselhet.

Inte som förr; vild, rasande—
utan reson och besinning,
Döv för allting icke-originellt,
fixerad vid värdedevalvering...

Så hjälp mig vara värdig att bli
ett verktyg i annans tjänst
Sopa rent framför egen dörr,
sätta användbarheten främst.

Vid hemkomsten

Så sade resenären vid sin hemkomst:
"Ack, så jag saknat dig, mitt hem!
Hur än världens vägar vindla fram,
och vad jag än i världen sett,
är hemkomstens fröjd densamma!"