Saturnalia

Slaven smädar herren,

herren tjänar slaven:

All ordning förvrängd till motsatsen.

Till vilken nytta?

Till vilken gagn?

Blott till förlustelse i palatsen.

Två herrar

I Eden hade jag en åkerlapp,

och därifrån kom mitt bröd

Jag miste den; jag var för slapp:

En självföranledd hungersnöd.

I paradiset var min tillflykt

men ville se mera än så

Jag for åstad; blev sjuk, förryckt,

men frotterade mig ändå.

På jorden har jag min boning

men längtar mest bort härifrån

Jag ser mig själv. Jag ser mig omkring:
Inget är värt det jag skildes ifrån.

Men knorrar jag gör inför det andra befallt,

och försmår mitt himmelska hus:
Jag är för vek. Jag vill ha allt!

Men måste egentligen tömma mitt krus,

för att ge plats åt ljus.

Jag kan inte tjäna två herrar,

men älskar dem båda ändå;

Och jag är för dum, för viljesvag

för att välja den rätte, av de två.

Vid vattnets rand

Vid en avsides strand

finns lugn och ro,

Där kan tanken gro;

vid vattnets rand.

Då

När min vilja inte längre

splittras i förvirring

Och skingras över jorden,

utan samlas till besinning;

Då..!

En ursäkt

Det framstår som så tydligt

då jag blickar bakåt:
Att lita blott på tvivlet

har inte lett till något.

Gott och väl; jag kämpar med

min skepsis och min hårdhet

Men jag sörjer över de jag lurat:

Förlåt mig, om ni drabbats av min dumhet.