Narcissus

Min själ! du har förälskat dig i din egen avbild
offer har du fallit för din egen skönhet
Men från källan till den håller du dig åtskild,
och det som givits dig har du tagit för ditt eget...
Och du har blivit lika endimensionell
som din spegelbild-
för din klarsyn har grumlats av passion.

---

När jag inte längre yvs över mina bedrifter
utan låter äran tillfalla den som dem möjliggjort
Då är jag värdig alla hyllningar
för det småsinta vikt undan för något stort
Då inget högmod kvarstår i mitt hjärta
och all stolthet är å andras vägnar
Då, och aldrig förr, kan jag skapa
något som även andras själar fägnar.

Tillbakadragande

Från någonstans
kommer en by
Sliter i tygen jag bär
inte yster och livlig,
men våldsam och tvär

Över är sommarens lekar
så lustigt! vinden har rätt
tid är att kasta kostymen
som mig sommartiden klätt

Tid är att fjärna sitt yttre
med världsliga mål och motiv
Med kroppen i träda ett halvår
vaknar så själen till liv

Stjärnorna lyser klarare
för var dag mörkret stjäl
Endast människans konstgjorda lyktor
klarar att dölja dem väl.

Mittpunkt

De torra, prasslande löven
rivs upp i den mildaste pust
En gång satt de stadigt,
övergiven står stammen de lämnat

Och dimman drar in igen,
insveper stammen i kyla
men stammen står stadigt
inom den slumrar en sprudlande kraft

Löven vittrar sakta bort:
vem behöver vem?
Snart skall trädet klä sig på nytt
tills alla löven åter flytt.

Kanske skall det sägas,
att trädet förbrukat lövens kraft
Men nog har det väl egentligen
bara återkrävt vad det en gång lånat dem?