Skogsman

En skogsman satt på mossig sten

vid källan klar, och luften ren

han insöp med förundrans fröjd

till lungans brädd, men inte nöjd;

Hur härligt frisk än luften är,

så full av blomster, ris, och bär,

ej av ett enda andetag

man nöjer sig för denna dag.

Ett outsinligt glädjekrus

är boningen i Herrens hus,

Långt bättre än att blott ibland

besöka detta vackra land.

Och skogsman, på sin gamla sten,

i blicken speglar solens sken,

Och tänker, tagande sin nåd emot:
"Här skulle man minsann slå rot!"

Och skogsman blir med skogen ett:

han mött sig själv i allt han sett

I rådjurs ögon, hjortens språng;

han instämt glatt i trastens sång.

Det värt att ha, ej greppbart är

men jämte Dig, är glädjen när

Ej göra våld på skapelsen,

men ödmjukt bliva ett med den.

Som vattnet

Stig ned, gör dig låg,

gör dig ödmjuk

För att sedan uppåt skyarna

med blotta hjärtat kunna nå.

Så djupt som du kan,

var som vattnet

Låt dig genomtränga allt,

och i det uppgå.

Terrängkännedom

Man ser andra vandra fel

och ofta fatta fel beslut

Och lika ofta vill

man denna härva reda ut.

Men man är själv i allt en del

och samma misstag man begår

Man vill gärna hjälpa till,

men själva roten, den består.

Vem kan hjälpa den som går

emot ett ödesdigert stup

Om man inte kan terrängen..?

då kanske båda faller ut...

Den står här, den står där,

några står sig på rad

Den går bakåt, den går fram

men i förhållande till vad?

Kanske ner betyder upp,

om man terrängen översett;

och kanske den man ville hjälpa

hela tiden gjorde rätt?

Om säden skall skördas måste grödorna gro

Lång tid har gått sedan sist

och väntan, och väntan, tagit vid

Men timman nu närmar sig visst

som avslutar väntandets tid.

Så hoppas att fortsätta framåt!

och inte att blott återgå

Till fruktlösa ögonkast utåt,

mot saker jag inte kan nå.

Närmare, närmare, nu!

och väntan är över—för gott?

Hur lyder domen, när Du

bedömer den åker jag sått?

Kanske jag gjort allting fel

och bortstött Dig från mig jag gjort—

Men, Älskade, skänk mig en del

av vattnet bak Himmelens port:

Om säden skall skördas måste grödorna gro.

Höstnatt

Natten, klar som ej på sommarn;

kölden nyper åter i min kind

Buren hit från fjärran vidder,

av frisk och yster nordanvind.

Himlen fri från skyar tunga:

stjärnbeströdd oändlighet

Hjälper oss, som än är unga

förstå vår världs uråldrighet.

Nästan hör jag sfärer spela;

ensamt stjärnfall så jag ser

Då önskar jag, jag kunde dela

denna stund med någon mer.

Elden

Se kunskap som eld:

Vårda den ömt,

bered för den ett säkert kärl,

så den kan lysa upp din väg

och visa det som var gömt.

Låt kärleken vara

dess veke och vax,

så den inte förtär sig självt

—eller bränner alla broar—

för den förråder dig strax.

Förlåt mig ej

Ännu en dag fylld av nya under,

överraskelse, och insikter:
Det är knappt något jag längre kan säga med säkerhet..!

Men ett är, att jag ingenting vet.

Så förlåt mig ej om jag dömer

om andra, och om det de drömmer—

Nog vet jag väl bättre!

Stå till tjänst

Min förmåga är en och densamma,

bunden vid mid begränsning

Aldrig kan jag den överträffa

oavsett min kraftsamling.

Men från ovan kan hjälpen komma

att överstiga min låghet

Om jag bereder den rum att verka

fri från mänsklig uselhet.

Inte som förr; vild, rasande—

utan reson och besinning,

Döv för allting icke-originellt,

fixerad vid värdedevalvering...

Så hjälp mig vara värdig att bli

ett verktyg i annans tjänst

Sopa rent framför egen dörr,

sätta användbarheten främst.

Vid hemkomsten

Så sade resenären vid sin hemkomst:

"Ack, så jag saknat dig, mitt hem!

Hur än världens vägar vindla fram,

och vad jag än i världen sett,

är hemkomstens fröjd densamma!"