Saturnalia

Slaven smädar herren,

herren tjänar slaven:

All ordning förvrängd till motsatsen.

Till vilken nytta?

Till vilken gagn?

Blott till förlustelse i palatsen.

Två herrar

I Eden hade jag en åkerlapp,

och därifrån kom mitt bröd

Jag miste den; jag var för slapp:

En självföranledd hungersnöd.

I paradiset var min tillflykt

men ville se mera än så

Jag for åstad; blev sjuk, förryckt,

men frotterade mig ändå.

På jorden har jag min boning

men längtar mest bort härifrån

Jag ser mig själv. Jag ser mig omkring:
Inget är värt det jag skildes ifrån.

Men knorrar jag gör inför det andra befallt,

och försmår mitt himmelska hus:
Jag är för vek. Jag vill ha allt!

Men måste egentligen tömma mitt krus,

för att ge plats åt ljus.

Jag kan inte tjäna två herrar,

men älskar dem båda ändå;

Och jag är för dum, för viljesvag

för att välja den rätte, av de två.

Vid vattnets rand

Vid en avsides strand

finns lugn och ro,

Där kan tanken gro;

vid vattnets rand.

Då

När min vilja inte längre

splittras i förvirring

Och skingras över jorden,

utan samlas till besinning;

Då..!

En ursäkt

Det framstår som så tydligt

då jag blickar bakåt:
Att lita blott på tvivlet

har inte lett till något.

Gott och väl; jag kämpar med

min skepsis och min hårdhet

Men jag sörjer över de jag lurat:

Förlåt mig, om ni drabbats av min dumhet.

Skogsman

En skogsman satt på mossig sten

vid källan klar, och luften ren

han insöp med förundrans fröjd

till lungans brädd, men inte nöjd;

Hur härligt frisk än luften är,

så full av blomster, ris, och bär,

ej av ett enda andetag

man nöjer sig för denna dag.

Ett outsinligt glädjekrus

är boningen i Herrens hus,

Långt bättre än att blott ibland

besöka detta vackra land.

Och skogsman, på sin gamla sten,

i blicken speglar solens sken,

Och tänker, tagande sin nåd emot:
"Här skulle man minsann slå rot!"

Och skogsman blir med skogen ett:

han mött sig själv i allt han sett

I rådjurs ögon, hjortens språng;

han instämt glatt i trastens sång.

Det värt att ha, ej greppbart är

men jämte Dig, är glädjen när

Ej göra våld på skapelsen,

men ödmjukt bliva ett med den.

Som vattnet

Stig ned, gör dig låg,

gör dig ödmjuk

För att sedan uppåt skyarna

med blotta hjärtat kunna nå.

Så djupt som du kan,

var som vattnet

Låt dig genomtränga allt,

och i det uppgå.