Ansiktena jag möter är lika uttryckslösa
lika hårda och grå
som vägen vars bana
jag för enkelhetens skull finner mig följa

Denna kunskapens orm, denna förstenade vetenskap
som bara leder mig fram
och åter tillbaka
ett stycke död natur jag borde sörja

Följsamheten är förtigen när allt annat ifrågasätts
att ingen sanning finns
sägs vara all sanning som funnits
kan en motsägelse ge upphov till liv?

Världen skrider framåt när allt är likformigt
att blicka uppåt och ut
faller aldrig någon in
är själadöd vad vi kallar liv?