Inge från Byvattnet

"Det är en skam

å int slit ont."—

För vi skall vara fruktsamma

I alla goda gärningar.

Citat ur Röster från Vattudalen, Beppe Wolgers 1972.

Självbevarelsedriften

Den skyddar mig från faror,

Stillar magens hunger,

Släcker min törst—

Den kommer alltid först.

Den leder mig till framgång,

Skänker åt mig ära,

Eggar till strid,

Men skänker ingen frid.

Den gör mig egocentrisk,

Nyttjar skamlöst andra,

Nedtynger mig—

Den uppåtsträvar ej.

Självbevarelsedrift, ha!

Ack den, som förlänats

En självförsakelsedrift!

Saturnalia

Slaven smädar herren,

herren tjänar slaven:

All ordning förvrängd till motsatsen.

Till vilken nytta?

Till vilken gagn?

Blott till förlustelse i palatsen.

Två herrar

I Eden hade jag en åkerlapp,

och därifrån kom mitt bröd

Jag miste den; jag var för slapp:

En självföranledd hungersnöd.

I paradiset var min tillflykt

men ville se mera än så

Jag for åstad; blev sjuk, förryckt,

men frotterade mig ändå.

På jorden har jag min boning

men längtar mest bort härifrån

Jag ser mig själv. Jag ser mig omkring:
Inget är värt det jag skildes ifrån.

Men knorrar jag gör inför det andra befallt,

och försmår mitt himmelska hus:
Jag är för vek. Jag vill ha allt!

Men måste egentligen tömma mitt krus,

för att ge plats åt ljus.

Jag kan inte tjäna två herrar,

men älskar dem båda ändå;

Och jag är för dum, för viljesvag

för att välja den rätte, av de två.

Vid vattnets rand

Vid en avsides strand

finns lugn och ro,

Där kan tanken gro;

vid vattnets rand.

Då

När min vilja inte längre

splittras i förvirring

Och skingras över jorden,

utan samlas till besinning;

Då..!

En ursäkt

Det framstår som så tydligt

då jag blickar bakåt:
Att lita blott på tvivlet

har inte lett till något.

Gott och väl; jag kämpar med

min skepsis och min hårdhet

Men jag sörjer över de jag lurat:

Förlåt mig, om ni drabbats av min dumhet.

Skogsman

En skogsman satt på mossig sten

vid källan klar, och luften ren

han insöp med förundrans fröjd

till lungans brädd, men inte nöjd;

Hur härligt frisk än luften är,

så full av blomster, ris, och bär,

ej av ett enda andetag

man nöjer sig för denna dag.

Ett outsinligt glädjekrus

är boningen i Herrens hus,

Långt bättre än att blott ibland

besöka detta vackra land.

Och skogsman, på sin gamla sten,

i blicken speglar solens sken,

Och tänker, tagande sin nåd emot:
"Här skulle man minsann slå rot!"

Och skogsman blir med skogen ett:

han mött sig själv i allt han sett

I rådjurs ögon, hjortens språng;

han instämt glatt i trastens sång.

Det värt att ha, ej greppbart är

men jämte Dig, är glädjen när

Ej göra våld på skapelsen,

men ödmjukt bliva ett med den.

Som vattnet

Stig ned, gör dig låg,

gör dig ödmjuk

För att sedan uppåt skyarna

med blotta hjärtat kunna nå.

Så djupt som du kan,

var som vattnet

Låt dig genomtränga allt,

och i det uppgå.

Terrängkännedom

Man ser andra vandra fel

och ofta fatta fel beslut

Och lika ofta vill

man denna härva reda ut.

Men man är själv i allt en del

och samma misstag man begår

Man vill gärna hjälpa till,

men själva roten, den består.

Vem kan hjälpa den som går

emot ett ödesdigert stup

Om man inte kan terrängen..?

då kanske båda faller ut...

Den står här, den står där,

några står sig på rad

Den går bakåt, den går fram

men i förhållande till vad?

Kanske ner betyder upp,

om man terrängen översett;

och kanske den man ville hjälpa

hela tiden gjorde rätt?

Om säden skall skördas måste grödorna gro

Lång tid har gått sedan sist

och väntan, och väntan, tagit vid

Men timman nu närmar sig visst

som avslutar väntandets tid.

Så hoppas att fortsätta framåt!

och inte att blott återgå

Till fruktlösa ögonkast utåt,

mot saker jag inte kan nå.

Närmare, närmare, nu!

och väntan är över—för gott?

Hur lyder domen, när Du

bedömer den åker jag sått?

Kanske jag gjort allting fel

och bortstött Dig från mig jag gjort—

Men, Älskade, skänk mig en del

av vattnet bak Himmelens port:

Om säden skall skördas måste grödorna gro.

Höstnatt

Natten, klar som ej på sommarn;

kölden nyper åter i min kind

Buren hit från fjärran vidder,

av frisk och yster nordanvind.

Himlen fri från skyar tunga:

stjärnbeströdd oändlighet

Hjälper oss, som än är unga

förstå vår världs uråldrighet.

Nästan hör jag sfärer spela;

ensamt stjärnfall så jag ser

Då önskar jag, jag kunde dela

denna stund med någon mer.

Elden

Se kunskap som eld:

Vårda den ömt,

bered för den ett säkert kärl,

så den kan lysa upp din väg

och visa det som var gömt.

Låt kärleken vara

dess veke och vax,

så den inte förtär sig självt

—eller bränner alla broar—

för den förråder dig strax.

Förlåt mig ej

Ännu en dag fylld av nya under,

överraskelse, och insikter:
Det är knappt något jag längre kan säga med säkerhet..!

Men ett är, att jag ingenting vet.

Så förlåt mig ej om jag dömer

om andra, och om det de drömmer—

Nog vet jag väl bättre!

Stå till tjänst

Min förmåga är en och densamma,

bunden vid mid begränsning

Aldrig kan jag den överträffa

oavsett min kraftsamling.

Men från ovan kan hjälpen komma

att överstiga min låghet

Om jag bereder den rum att verka

fri från mänsklig uselhet.

Inte som förr; vild, rasande—

utan reson och besinning,

Döv för allting icke-originellt,

fixerad vid värdedevalvering...

Så hjälp mig vara värdig att bli

ett verktyg i annans tjänst

Sopa rent framför egen dörr,

sätta användbarheten främst.

Vid hemkomsten

Så sade resenären vid sin hemkomst:

"Ack, så jag saknat dig, mitt hem!

Hur än världens vägar vindla fram,

och vad jag än i världen sett,

är hemkomstens fröjd densamma!"

Delgiven kan oss bliva

Delgiven kan oss bliva

något hela världen ej kunna fördriva

Ens i våra plågsammaste stunder

eller om världen går under,

kommer vi vika från varandras sida.

Tiden

Medan världen rusade vidare
ställde sig självaste tiden stilla
Att höra på de ljuvaste toner...
En evighet i det lilla.

Det slog mig, där tiden stod:
gör den till din vän!
Fördriv honom inte,
den fördriver nog sig själv–
och dig med den.

Hjärtats väg

Man flyger över himlen
vandrar tyngdlös bland stjärnor–
för att förnöja våra hjärnor!
Men hellre än att ensam äga himlen
och naturlagar bestrida,
vandrar jag på jorden vid din sida.

Sommarvisa

En dag är i antågande,
då natten för sin sista gång
med tyngd och mörker kväver allting glädjande

Fria från allt famlande efter lustens gäckande tröst
riktas våra hjärtan
mot det som var först.

Då de heliga upphöjes
och inte längre spottas på,
men med flit och vördnad
man strävar efter att förstå...

Då orden åter följes
och var man är ett gott exempel
Då i varje hjärta,
ryms ett gyllene tempel–

Jag hoppas den dagen kommer snart!
Ifall bara någon satte fart...