Klar som glas

En vetskap om att jag i allt blott bär bud
den vetskapen har jag nu, men den kommer blekna
till kännedom, glömsk av sin djupare innebörd
tills mitt hjärta till sist börjat vekna

Och det klart som glas kan förmedla ljus
och skuggorna tvingats avstå sitt drag
Då skall jag sprida värme i världen,
men jag är inte längre jag.

Jag önskar att få ge

Jag önskar att få ge
—Å, jag ber om att få giva!
Kärlek så som jag nu förnummit den
av den sort, som sorger, slöjor, sjukdom fördriva
och skingra för vinden...
Av det slag, som inte går beskriva
som går bortom liv, känslor, rum och ord—
Låt mig få giva!

Inte av mig själv, inte för egen vinning,
inte mig själv till skada som under ungdomsåren—
Utan från en annan källa, utom mig,
till vinst för alla, som balsam över såren.

Evigheten

Före oss, efter allt,
och under tiden;
Alla är vi förgreningar av den,
vi är en aspekt av den,
vi omsluts i och utgörs av den—
Den är kärnan, periferin,
och bortom dem båda.
Vi förenas i den,
den för oss samman.
Samtidigt rymmer den
både allt och ingenting.

Expansion

Vi föds i denna världen
lever slikt vi önskar
från det vi en gång satts i rörelse
Likt ringarna på vattnet
växer vi i omfång
varje ögonblick från vår födelse:

Mer fjärran från vårt ursprung
har vi aldrig varit
och vi blir äldre, mattas ut av alla prov
Men om källan verkar avlägsen
skall vi ändå vända
åter till vårt upphov.

Droppen, bäcken, floden
finner alla vägen till Källan
Ringarna på vattnet
rör sig bort från den
utan att någonsin lämna den.
De är sig själva för en stund,
men aldrig något annat;
Till slut förgås formen
och de blir åter Ett.

I prövningens stund

Ett kringirrande ingenting,
upprätthållet av ett tunt, tunt skal
Som fernissad luft—
Stundom upplever du dig så.

En hårsmån ifrån sanning
är du kanske i dessa stunder av kval
Så hör på ditt förnuft!
Genombryt din ytnivå
när skalet ändå är skört.

För fyller du din varelse
med drifter, passioner, behov
kommer du aldrig bli nöjd;
De hör inte till.

Du kommer fortsätta din lidelse
tills du kuvat dess upphov:
Då äntligen kommer du känna fröjd
och höra världen till!
—det är vad jag har hört...

Hellre än att fördunkla sin själ,
och hellre än att äga allting runtomkring
Uppgå i det, ni hör ju samman..!
—låt slöjan falla—

Du menar det inte väl
när du säger du är ingenting
Men Ingenting var efter och före alltsamman
Det som skapat oss alla,
Det, som aldrig blir förstört.

(...om bara jaget försakas,
skall evighetens nektar smakas,
alla önskningar bejakas...)

Fursten

Den nyfödde kan inte annat än
leva rättfärdigt
Den okunnige som uppmanas leva så,
den gör det
Men den okunnige kan lika enkelt
läras leva ovärdigt.

Den bildade skolat sig noga
och saknar nu möjlighet
Att låta sig ledas till himmelriket:
han måste själv finna det
Han måste leva som ett föredöme,
för den okunniges skull i avhållsamhet
med den nyföddes rättrådighet.

Gästinlägg 3

Vuxenhet har alltför ofta förväxlats
med ett undertryckande av sann barndom,
där helig enfald – ödmjukhet – avvecklas.

Konstlad är den skepsis som står i grå blom,
förhärdad är ambitionen som pockar,
när människan vill bli sin egen gudom.

Löftet om självtillräcklighet, det lockar;
men barnet, vart det än må bo, säger dig:
misstron du har mot din Fader, den chockar.

Min älskade vet: själen som säger ”nej”
för att ikläda sig den vuxnes frihet,
slutar blott som den blinda driftens lakej.

Jag tillhör min älskade, för att hon vet
att rebellen, trots mödor, inte blir mätt;
en komplex människa måste bli asket.

Det sanna barnet, vars självtillit är nätt,
hörsammar den korsfäste – som dock lovar:
”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”