Sartres flicka

Hennes liv är statt i förfall
ingen vilja till förbättring
ingen upplivande inandning
Utan en enda lång dödssuck:
ingen uppgång, bara fall,
hennes panna blivit kall.

Fingrar följer hennes kind,
med en passionerad vildhet
men utan verklig ömhet
Hennes liv är styrt av ett odjur
och ingen frihet erfar slaven
som följer mästaren i graven
Hellre följa en till himlen!
men däri ligger vårt val:
mellan lycka eller kval.

Och sitt öde har hon bestämt
så hon är inte längre fri,
utan en vandrande tragedi.
Det skall vara sagt i hennes försvar:
att medan vi andra vacklar i vårt beslut
agerade hon resolut
Men för oss andra att se på
när någon väljer en sakta död...
vi kan bli flera som behöver stöd:

Hennes öde frammanar sorg
kanske just för att det är självvalt
hon besudlar sig själv liksom självmant
Och ingenting är tyngre att se;
inga yttre orosmoln
uppslukad inifrån.

Kvar är bara en kropp utan själ
och bak hennes stelnade ansiktsuttryck
döljer sig inget mänskligt mer
hjärtat är tomt, det bara slår.

(Tillägnas en flicka med Satre i handväskan, som en gång på Andra Långgatan tyvärr gjorde ett outplånligt intryck.)