Fördom

Den förste fördömer,
den andre ruvar på sin hämnd;
den tredje blir beklämd

Den andre kommer aldrig till sin rätt,
den förste stannar i sin växt;
den tredje sätter allting i kontext

Den tredje påtalar problemet,
men den förste nekar i förnärmelse,
och den andre redan länge levt i grämelse

De första tar sig rätten att döma varann,
de första dömer också milt sig själva:
Ingendera vill förstå,
men den tredje förstår dem bägge två...
Fast honom lyssnar ingen på.

Hos oss

Varför så stolt och självgod?
Ingen har växt av högmod,
bara förblindats, fördummats, förminskats

Varför så självisk och gniden?
Du har fallit offer för tiden;
Förblindats, fördummats, förminskats

Varför så hopplöst begränsad?
Enögd, vinklad, kuvad...
Förblindad, fördummad, förminskad.

En idiot kan inte undervisa,
en blind kan inte leda en blind,
och bara en fullvärdig människa är en fullvärdig förebild.
Utom hos oss.

En trädgård

En vissnad trädgård vittnar om en bättre tid,
en misskött om ett misskött liv;
en aldrig anlagd om ingenting alls.

Hjälp

Lika svårt som att hjälpa utan att döma,
är att mottaga hjälpen utan att döma sig själv:
Varför skulle den annars behövas?

Ingen vill erkänna det värsta
när det rör en själv och sina närmsta,
och minnena är för kära att förstöras.

Så tänk dig innan du nekar hjälpen
att den hjälpande kan ha det lika tungt som du,
och förtjänar han att ytterligare bedrövas?

Flytta tyngden från mitt sinne

Hjälp mig höja upp min blick,
flytta tyngden från mitt sinne:
Dessa tvivel jag stängt inne

Låt mig istället axla denna börda;
kroppslig styrka besitter jag,
klarsyntheten saknar jag.

Se vägen där jag gick,
denna själsliga förmörkelse:
Denna sinnliga förödelse

Nu vill jag hellre kämpa mot mitt högmod;
det är mig mera frestande:
Syndernas bemästrande.

Överallt

Här kan jag vara lycklig
och om någon frågar var,
kan jag bara svara:
Överallt.

Vi ber om ingenting

Hans hårda ögon
sade mig allt om mig själv,
han var min avbild
sådan jag önskar att den inte vore
En tjuv av naturen,
som stjäl det som ges
Vi ber inte om förlåtelse
Vi ber om ingenting,
Vi begär.

Resignation i form av ett svartnat inre
strävsamhet styrd av det yttres behov
Förödelse i form av ett iscensatt liv,
skönhet begränsad till en dimension

Men ödeläggelsen går på djupet,
en mångfacetterad tomhet
Trots alla dess sköna anleten,
skönheten bara skyler den...

Ansiktena jag möter är lika uttryckslösa
lika hårda och grå
som vägen vars bana
jag för enkelhetens skull finner mig följa

Denna kunskapens orm, denna förstenade vetenskap
som bara leder mig fram
och åter tillbaka
ett stycke död natur jag borde sörja

Följsamheten är förtigen när allt annat ifrågasätts
att ingen sanning finns
sägs vara all sanning som funnits
kan en motsägelse ge upphov till liv?

Världen skrider framåt när allt är likformigt
att blicka uppåt och ut
faller aldrig någon in
är själadöd vad vi kallar liv?

Lycka mäts inte i tid

Att samla på nycklar
utan att söka de lås dit de hör
sorg kommer inte ur armod,
det kommer ur överflöd

Att söka en genväg
när skönheten finns vid en krokig stig
en omväg är inte att lida,
lycka mäts inte i tid

Att kalla sig kunnig
när kunskap om livet ges alla till del
visdom mäts inte i siffror,
de har det, som är tillfreds

Att skapa sin omvärld
skild från den moder man stammar ifrån
förnedra jorden man står på
beröva sig själv på sitt mål.

Vågar du verkligen kalla dig klok
du som anger dig själv som den bäste,
som stängt dig själv inne i den trångaste cell
men inte ens nu finner fäste?

Sorg du spådde, men kärlek du sådde

Stilla, du som gråtit -
Sorg du spådde,
men glädje du sådde

Vila, du som kämpat -
Sov nu gott,
du gjort vad du förmått.

Vakna, du som drömmer -
Dunklet flyr för din framtid
det dagas för din samtid

Titta, du som vuxit -
Smärtan märkt dig,
men kärleken stärkt dig.

Om jag fäller tårar över ditt porträtt

Om jag fäller tårar över ditt porträtt
är det för att där finns ingen tröst
ingen värme, ingen doft
eller ljudet av din röst.

Så om jag fäller tårar över ditt porträtt
är det för att allt har tunnats ut
kvar finns bara bilden som
bestulits på sitt djup.

Men jag fäller inga tårar över ditt porträtt;
borta är magin som du besatt
Vem behöver avbilder?
De stjäl från dig din kraft.

Vintern

Inte alla former är perfekta,
men kan ändå vara sköna,
Ett knotigt träd när vintern lagt
sitt täcke över det gröna.

När stjärnorna sprider sin lyster
är bara frosten dem värdig
Stjärnglans speglad till tusen små ljus
även vintern är härlig!

Vuxna växer inte

Pojken som tycker sig vara äldre,
vara bättre än kamraterna,
har därigenom oftast rätt.
Sinnet som försummade sin barndom,
en man i lilla barnets klädedräkt,
lekte inga lekar
det var för klokt.

Men vuxna växer inte
de bara dör,

Om inte barnasinnet återför

till dem en hänryckningens friskhet.

Morgondis

Morgondis
en silverskrimrande liksvepning
åt en död stad
Gör livlösheten vacker

Morgondis
en silverskimrande liksvepning
åt en döende man
Stänger kvalen inne.

Spillror

Ensamhet
källan till kreativitet
som inte kommer någon till del
när konsten dör med maestron.

Sömnlös natt
håller dagdrömmaren sysselsatt
bryter ner hans motståndskraft
i spillror av en stor man.

Hemligheter
livets konserverade slaggprodukt
samvetets as
flugorna frodas inombords
larverna kläcks och krälar
Över dina ögonvitor.

Dina bästa dagar

Försöken att rätta sig in i ledet
köpa hela paketet
gör dagarna meningslösa
en önskan kittlar själen
men viljekraften som krävs
för att våga språnget ut i det okända,
att plöja sin egen åker
rädslan att hamna i marginalen
håller dig tilbaka
skyddar dig från förändring
men också från förverkling.

Står du med vardera foten
i olika strömmar
kommer du ändå slitas itu
kampen mot rutinen är fruktlös
energin går till spillo i viljornas dragkamp
strid inte mot båda strömmar
markera inte revir i ett landskap
som ändras från timme till timme
utgå istället inifrån;
Tiden som flyr är alltid dina bästa dagar.

Du lyssnar mera än du lyssnas på
mera en åhörare än retoriker
men får du någonsin ge utlopp för frågorna som hopar sig bakom tystnaden?

Den gode grannen

Tystnad
bara ett avlägset dunkande genom väggarna
förvissar mig
om att någonstans
bultar någons hjärta.

Saknar
vännerna jag aldrig haft
integriteten har fått övertaget
Ingen
har brutit in i min privata sfär
Drömmar om en verklighet
får varje dag att verka
än mer surrealistisk

Ensam
bråddjupet inombords är hisnande
allt innehåll
förtärs av tomrum
faller fritt inom mig

Jag är ingen.

Vem där?
lånar ut mitt mjöl
stänger dörren
Svarade aldrig på tilltal
vad har väl jag att säga?
avgrunden är tom, och bottenlös

Jag är den gode grannen
genomlider tyst min icke-existens
jag finns som begrepp men inte som människa.

Hoppas du är tacksam... scenen var aldrig min.