Två herrar

I Eden hade jag en åkerlapp,

och därifrån kom mitt bröd

Jag miste den; jag var för slapp:

En självföranledd hungersnöd.

I paradiset var min tillflykt

men ville se mera än så

Jag for åstad; blev sjuk, förryckt,

men frotterade mig ändå.

På jorden har jag min boning

men längtar mest bort härifrån

Jag ser mig själv. Jag ser mig omkring:
Inget är värt det jag skildes ifrån.

Men knorrar jag gör inför det andra befallt,

och försmår mitt himmelska hus:
Jag är för vek. Jag vill ha allt!

Men måste egentligen tömma mitt krus,

för att ge plats åt ljus.

Jag kan inte tjäna två herrar,

men älskar dem båda ändå;

Och jag är för dum, för viljesvag

för att välja den rätte, av de två.