Mittpunkt

De torra, prasslande löven
rivs upp i den mildaste pust
En gång satt de stadigt,
övergiven står stammen de lämnat

Och dimman drar in igen,
insveper stammen i kyla
men stammen står stadigt
inom den slumrar en sprudlande kraft

Löven vittrar sakta bort:
vem behöver vem?
Snart skall trädet klä sig på nytt
tills alla löven åter flytt.

Kanske skall det sägas,
att trädet förbrukat lövens kraft
Men nog har det väl egentligen
bara återkrävt vad det en gång lånat dem?