Skogsman

En skogsman satt på mossig sten

vid källan klar, och luften ren

han insöp med förundrans fröjd

till lungans brädd, men inte nöjd;

Hur härligt frisk än luften är,

så full av blomster, ris, och bär,

ej av ett enda andetag

man nöjer sig för denna dag.

Ett outsinligt glädjekrus

är boningen i Herrens hus,

Långt bättre än att blott ibland

besöka detta vackra land.

Och skogsman, på sin gamla sten,

i blicken speglar solens sken,

Och tänker, tagande sin nåd emot:
"Här skulle man minsann slå rot!"

Och skogsman blir med skogen ett:

han mött sig själv i allt han sett

I rådjurs ögon, hjortens språng;

han instämt glatt i trastens sång.

Det värt att ha, ej greppbart är

men jämte Dig, är glädjen när

Ej göra våld på skapelsen,

men ödmjukt bliva ett med den.